Sara arbetade som lågstadielärare men fick avsluta tjänsten på grund av att hon drabbas av Menieres sjukdom. Hon blev sedan arbetslös och har kämpat med att förklara för myndigheter vilka behov hon har och vilka anpassningar hon behöver. Sedan hon skrevs in i Lumena anser hon att hon blivit sedd och hörd och att det är individanpassat. Hon har även börjat arbetsträna på en volontärbyrå på distans. Hennes dröm är att få arbeta deltid på distans med administrativa arbetsuppgifter.
Kan du berätta lite om dig själv och hur livet såg ut innan du gick med i Lumena?
Jag är utbildad lärare, men jobbade inte jättemånga år som det. Jag blev klar 2016 och blev sedan gravid 2017. Så jag var både ny lärare och ny mamma och fick inte ihop det. Under pandemin blev jag sjuk i Menieres sjukdom vilket gör att man hör sämre och har dålig balans. Man blir känslig för ljud vilket såklart är jättejobbigt när man är lärare. Jag blev då deltidssjukskriven för att försöka dels anpassa mig, dels förhålla mig till nya känsligheter. Det vart väldigt svårt, jag började få panikångest och sen brakade jag ihop 2020–2021 vilket ledde till svår utmattning.
Sen har det bara varit så, jag försökte komma tillbaka till jobbet. Det gick inte så sedan 2022-har jag varit sjukskriven och arbetslös.
Viken kontakt hade du med vården då?
Det var vårdcentralen men jag fick en remiss till stressmottagningen och den var jättebra. Man fick lära sig hur man ska förhålla sig och lära sig att anpassa livet efter sig själv och inte tvärtom. Jag har hållit fast väldigt mycket av det men jag inser att det är väldigt svårt att få till det.
Beroende på omgivningens förväntningar och i kontakt med myndigheter?
Precis, jag har kämpat väldigt länge nu med att förklara vad jag behöver och det krockar med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det går inte riktigt ihop så jag har fallit mellan stolarna om man säger så.
Har du fått sammansatt stöd?
Jag har fått sammansatt stöd, men har bollats runt. Jag gick något som hette introduktion till arbete efter att jag blev arbetslös. Det gick ut på att de ville se vilken arbetsförmåga jag har. Jag mötte på första hindret precis när jag började, det var avståndet. Jag är bosatt i Sollentuna kommun och jag skulle börja arbetsträna i Upplands Väsby. Det blev en och en halv timmes resväg för mig, vilket jag sa till Arbetsförmedlingen att det för långt, att jag inte klarar det, men blev tillsagd att ”Det är det som finns, du får åka på det ändå”.
Jag tolkar det som att du inte fick rätt förutsättningar?
Nej precis, men jag fick inte något gehör på det, utan ”Det är det här som finns” så jag fick bita ihop och bara köra. Jag hade en handledare som sa att jag bara behövde komma in två dagar i veckan och då skulle man gå på föreläsning och sen skulle jag komma ut i någon praktik eller liknande. Det höll i sig i några månader, sen fick jag en ny handläggare och hon sa ”Nej du måste komma in hit fem dagar i veckan för att vi se att du har tio timmars arbetsförmåga i dig”. Då sa jag att det inte går men vi körde på, Jag började i maj och i oktober avbröt vi eftersom det inte gick, jag kraschade bara hela tiden så fort jag försökte öka.
Fanns det någon dialog mellan dig och din handläggare hur man skulle kunna lägga upp arbetet?
Ja, för handläggaren sa till mig att hon förstod, att det var väldigt långt, och tyckte att det var väldigt tråkigt att det blev som det blev men att hon har ett regelverk att gå efter. Hon sa i slutet att hon inte såg att jag hade tio timmar i mig för att jag blev sjuk så ofta. Då sa hon ”Det är bättre att vi avslutar och att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kunde hjälpa mig på annat sätt i stället med tanke på att det inte funkade. Så då avbröt vi i oktober 2023. I samma veva, på grund av hur det hade gått, mådde jag väldigt dåligt. Mycket panikångest, ångest och jag kände att jag inte kunde komma upp i dom förväntningarna som krävdes av mig för att jag skulle bli bättre. Jag blev ju bara sämre i stället för att bli bättre. Så jag hamnade då hos psykiatrin på grund av att jag hade väldigt hög ångest.
Jag blev remitterad dit, men med tanke på att hur lång väntetid det är fick jag vänta ganska länge. Jag fick börja gå i en KBT-grupp för ångest och den gav mig väldigt mycket också. Mycket av det jag lärt mig på stressmottagningen kunde jag redan men KBT-gruppen var väldigt fokuserad på ångest, hur jag skulle förhålla mig och hur jag kan fungera bäst. Efter det mådde jag fantastiskt bra när jag slutade där. Eftersom jag visste att det skulle ta lång tid med Arbetsförmedlingen bröt jag min sjukskrivning så att jag skulle börja få hjälp. Det tog tid.
Du bröt alltså sjukskrivningen för att få någon typ av insats?
Ja, jag friskskrev mig 25 procent i januari 2024 och blev kontaktad i augusti och sedan inskriven i projektet under oktober.
Innan du blev inskriven i Lumena, upplevde du att du var medbestämmande kring insatser som rörde ditt liv?
Nej, jag har tyckt i början att jag blev överkörd, det var regelverk som skulle hållas och jag fick anpassa mig efter det. Och till slut kände jag att ”Det här går inte” så jag började tjafsa emot, alltså verkligen säga att det är jag som ska tillbaka i arbete, då måste vi göra på ett nytt sätt så att jag fungerar. Och det var väl inte förrän sista mötet när jag hade gemensamt möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen som jag kände att som jag blev lyssnad på.
Vad var framgångsfaktorn i att bli lyssnad på?
Jag hade en väldigt förstående handläggare på Försäkringskassan som stöttade mig. Hon sa ”Men vet du, det är du som ska komma tillbaka till arbetsmarknaden. Vi backar och tar det lugnt” och det var hon som skickade remiss till Lumena.
Vad hände med ditt liv när du gick med i Lumena?
Lumena skickade ut ett sms till alla som var intresserade. Jag fick komma dit på informationsmöte där dom berättade ungefär vad dom kan erbjuda. Dom var ganska tydliga med att det var långa väntetider och att de inte kunde ta in flera deltagare för att det ska bli bra så att det dröjde.
Jag var jättetveksam i början, eftersom jag varit med i Introduktion till arbete som inte fungerat så jag var tänkte ”Hur ska det här gå?” Men när jag fick träffa min handledare i Lumena var hon väldigt öppen och sa att ”Vi gör det här för dig, vi anpassar oss efter dig och vad du behöver”.
Jag la alla kort på bordet och tänkte att det kanske inte skulle funka, men vi kör.
Jag sa att jag behövde ett jobb på distans, där jag slipper lång resväg, att jag jobbar bra på distans och kan arbeta självständigt. Hon sa att vi skulle leta efter praktikplatser men sa också att det var svårt att hitta distansarbete. Så just nu försöker vi hitta en praktikplats där jag kan komma ut två dagar i veckan, två tre timmar åt gången.
Mest för att se om jag klarar av att fixa ett arbete där jag måste komma in till kontoret och att jag får jobba resten hemifrån. Men det är också viktigt att hitta alternativa vägar så jag kan bli frisk.
Vad var det för alternativa vägar att hitta?
Dom sa att jag eventuellt kunde plugga på distans. Jag sa absolut men att jag inte visste hur många procent jag klarar.
Så det jag har gjort är att jag har börjat volontärarbete på distans. Det är också för att jag har en stor lucka i mitt CV. Jag kände att jag inte fick någon hjälp och tänkte ”Jag måste göra det här själv”.
Bara så jag förstår, känner du att du måste göra så även nu är du är med i projektet?
Ja, det var faktiskt så här att när jag skrevs in i Lumena, träffade jag min handledare och hon frågade vad jag gör om dagarna. Jag sa då att jag hade börjat volontärarbeta men bara två timmar i veckan. Och då frågade hon om jag skulle kunna fråga om jag fick ta fler timmar i veckan bara för att se vad jag orkar.
Då gjorde jag det och i dag volontärarbetar jag sex timmar i veckan, där jag har administrativa uppgifter på distans. Så jag har tagit egna initiativ. Ibland är det mycket att göra och jag känner inte att jag riktigt orkar det så jag är osäker på om det verkligen är sex timmar jag volontärarbetar.
Känner du att du har backup från din handledare nu? Har du till exempel fått samordnat stöd i kontakt med myndigheter?
Nej, men hon har frågat hur det funkar i kontakt med Försäkringskassan och vården. Så hon har frågat om jag behöver stöd men jag har sagt nej för jag känner att jag fått det stöd jag behöver, jag har koll. Däremot har det blivit problem med Arbetsförmedlingen och just nu håller jag på att ordna så vi kanske kan ha ett samtal med Försäkringskassan för nånting har hänt. Det är så att jag blivit utskriven från Arbetsförmedlingen och jag nämnde det i förbifarten för hon som är projektledare för Lumena i Sollentuna och hon sa att jag skulle vara inskriven ifall vi hittar en praktik, då måste Arbetsförmedlingen vara involverad.
När remissen till projektet skrevs sa dom mest ”Nu har du fått hjälp, vi skriver ut dig”. Jag har pratat med Försäkringskassan om det verkligen ska vara så och handläggaren sa att det stämde. Jag känner att det är misskommunikation, det finns inte koll på vem som ska göra vad.
Jag kan tycka att det inte är jag som ska ha koll på det, det ska fungera smärtfritt ändå och det gör det inte.
Det här hände precis och något jag fick veta av en slump. Jag pratade med min handläggare i veckan och vi ska ses och bolla hur vi ska göra för just nu är det ett stort frågetecken.
Vad gör det här med hälsan?
Det tär. Innan var jag ganska lugn, ganska ångestfri, men när allting börjar gunga mår man ju sämre. Det blir som att dra undan mattan under fötterna.
Hur hanterar du ovissheten nu?
Jag har alltid frågat och trycker på vilket gör att jag just nu försöker lämna det tills vidare tills jag ska träffa min handläggare i projektet. Jag jobbar mycket med medveten närvaro och försöker verkligen koppla bort det.
Vad har du för drömmar och mål för framtiden?
Jag önskar att kunna få jobba på distans för det är enda sättet jag funkar på och administrativt eller liknande. Jag vet inte om jag kommer ha hundra procent i mig nu, jag har varit sjuk så länge så jag har ingen aning.
Jag vill jobba med barn som har det svårt, jag ville bli specialpedagog. Så det finns någon idé om att jobba i ideella organisationer för barn som sitter hemma.
Jobben finns, det är bara att jag måste komma att bli frisk så att jag kan ta såna jobb.
Letar din handledare såna jobb åt dig?
Vi har tittat först och främst på ställen som varit nära mig om jag behöver ta mig dit men det är jättesvårt. Men folk svarar inte, dom hör inte av sig tillbaka. Hon sa det också att praktik inom kommunen kan vara ett alternativ men där möttes vi också av en vägg. Kommunen tar som praxis att inte ta emot praktikanter som står utanför arbetsmarknaden. Därför ska vi leta i privat sektor vilket känns så där eftersom jag är lärare.
Har du ytterligare feedback innan vi avslutar, vad har varit bra och vad har varit mindre bra?
Jag tycker att man blir sedd och att det är anpassat efter individen och att det är väldigt mycket individen som styr. Jag blir inte överkörd men det vi har sagt det behöver bli bättre strukturerat. Det har jag märkt är att handledaren är väldigt stressad det är väldigt mycket springa fram och tillbaka, de hinner inte med. Jag har till exempel blivit bortglömd ett par gånger när vi skulle ha samtal. Det är svårt att få till kontinuerlig kontakt. Det har vi diskuterat och vi har kommit fram till att det ska bli mer att man vet att det är tex varannan vecka och inte sporadiskt.