Nyligen hölls en avslutskonferens för det ESF-finansierade projektet SATSA. Projektet genomfördes mellan 2023 och 2026 i Haninge, Nynäshamn och Tyresö kommun.
SATSA riktade sig till elever med problematisk skolfrånvaro, elever som stod inför övergången från årskurs 9 till gymnasiet och elever som behövde stöd för att kunna fullfölja gymnasiet. Syftet med projektet var att ge elever bättre stöd i skolan och skapa tryggare övergångar mellan skola, vidare studier och arbetsliv.
Målet var att fler elever skulle börja gymnasiet, fortsätta sina studier och avsluta sin utbildning. Målet var också att utveckla arbetssätt och stöd som kan fortsätta användas i skolornas ordinarie verksamhet även efter projektets slut.
Projektet drevs tillsammans med kommunerna, Region Stockholm/WeMind psykiatrin och Arbetsförmedlingen och byggde på metoden Supported Education, SEd. Arbetet bestod av individuellt stöd från coacher, arbetslivsinriktade aktiviteter och workshops, kompetensutveckling för skolpersonal samt utveckling av samverkan mellan skola och arbetsliv.
I projektet deltog coacher, elevhälsa, studie- och yrkesvägledare, kommunala aktivitetsansvaret, arbetsförmedlare samt projektledning och administrativt stöd.
Under projektet har 214 elever fått stöd där 36% går på ett IM-program, och 64% på ett nationellt gymnasieprogram.
Deltagarenkäter visar att deltagarna i Satsa överlag varit mycket nöjda med stödet under och efter insatsen. Majoriteten upplevde att stödet ökade deras möjligheter att klara studierna, att de fick vara delaktiga i utformningen av stödet och att informationen var lätt att förstå.
Enkäterna visar även att många deltagare upplevde förbättrad hälsa och livssituation samt ökad kunskap om studier, arbetsliv och vart de kan vända sig för fortsatt stöd. Deltagarna beskrev bland annat att de fått hjälp att planera skolarbetet, hitta motivation att fullfölja studierna, börja delta i lektioner och få stöd i kontakt med lärare. Flera lyfte också att stödet hjälpt dem att förstå sina svårigheter bättre och hitta vägar framåt utan att känna skuld eller misslyckande.
Enligt projektets forskare råder det stor enighet både hos personal, deltagare och ledning om att projektet som sådant är framgångsrikt och välbehövligt, och ger tydliga resultat för de elever som får det individuella stödet.
I samband med slutkonferensen intervjuades Margareta Nylander, projektledare för Satsa på frågan vilka de viktigaste lärdomarna hon dragit under projekttiden:
-Min viktigaste lärdom handlar om vikten av att avsätta tid och reflektion för att verkligen förstå på djupet hur en metod som Supported Education ska tillämpas. Förhållningssätten i metoden var enkla att förstå, men det tog tid för oss att greppa helheten. När vi lärde oss femstegsmodellen fick vi ett systematiskt sätt att komma framåt och då blev metoden mycket mer verksam. Min andra lärdom är att det tar lång tid att införa något nytt i en verksamhet som till exempel en gymnasieskola och att det är avgörande att tidigt få hela skolledningen att känna ett ägarskap för projektet. Det lyckades vi inte helt med.
-Ni har fått goda resultat, elevernas skolnärvaro, resultat och mående har förbättrats avsevärt, vad tror du det beror på?
-Jag tror att anledningen till att eleverna är nöjda med Satsa beror på att coacherna har utgått från deras behov ur ett helhetsperspektiv, både kopplat till skola och vardag. Eleverna har fått bestämma och prioritera sina egna mål och delmål. Coacherna har följt elevernas riktning och funnits med som trygga vuxna. Och att stödet har varit frivilligt.
”Eleverna har fått bestämma och prioritera sina egna mål och delmål. Coacherna har följt elevernas riktning och funnits med som trygga vuxna.”
-Vad har du för tips till personer som jobbar med elever så att de får en smidig övergång från skola till ett hållbart arbetsliv?
-För att fler unga ska lyckas få en smidig övergång från skola till arbetsliv tror jag att samverkan och individuellt stöd är två viktiga pusselbitar. Övergångar mellan både grundskola och gymnasium, och mellan skola och arbetsliv involverar flera olika aktörer och då behöver det finnas gemensamma rutiner och arbetssätt som alla känner till. Helst ska det också finnas någon resurs som har det här fokuset på skolorna och som eleverna kan vända sig till när de behöver.
-Hur skulle du vilja att en implementering ska se ut i ordinarie verksamhet, skolorna, när projekttiden är över – är det görbart?
Målet är att arbetssättet ska implementeras på två av gymnasieskolorna, i Nynäshamn och Tyresö. Nu väntar vi besked om kommunerna ska få mer projektmedel från ESF för att stötta en integrering av stödet inom hela skolorna. Det skulle vara fantastiskt roligt om det blir så. Förutsättningarna är goda då både rektorer och skolchefer vill se en implementering av stödet.
Maria Bramme, coach för Satsa, blev även hon intervjuad i samband med slutkonferensen och berättar om vilka de viktigaste lärdomarna hon som coach tar med sig från projektet:
-Viktigaste lärdomen jag kommer ta med mig efter projektet är att tillåta mig själv att stanna upp, lyssna in mer och vara tydlig i min förväntan på deltagaren och vad deltagaren kan förvänta sig av mig. Det är lätt att spinna i väg och vilja vara lösningsfokuserad när man arbetar med personer i behov av stöd, men för att belysa deltagarens egen förmåga till förändring krävs det att vi som coacher backar ett steg och utforskar om deltagaren redan sitter på svaret.
”För att belysa deltagarens egen förmåga till förändring krävs det att vi som coacher backar ett steg och utforskar om deltagaren redan sitter på svaret.”
-Under avslutningskonferensen nämnde du att man skulle försöka ”jobba bort stödet” och att eleverna ska kunna klara sig själva, kan du utveckla det?
-Vi SEd-coacher har som första uppgift att stötta deltagarna att se sina egna styrkor och förmåga till förändring. Vi belyser, stöttar och förstärker deras kapacitet men försöker alltid coacha dem mot egenmäktighet. I utbildningen lärde vi oss att metoden måste utgå från deltagarens motivation och vilja till förändring. Ett vanligt exempel på hur vi ”jobbar bort oss” är när vi arbetat med att planera och strukturera sin vecka eller sitt skolarbete. I början behöver coachen ofta vara väldigt engagerad i planeringen, men successivt lär sig deltagaren att det är hen som bäst förstår sina egna förutsättningar och hur hen fungerar.
-Du pratade också om att det är viktigt att ta sig tid att lyssna och inte tro sig veta vilket stöd eleverna behöver, kan du utveckla det?
-Vi coacher arbetar med deltagare som är experter på sig själva. Ibland har de en klar bild av sina svårigheter men vet inte hur man bryter mönster. Ibland har de ingen aning om vad som ställer till det för dem och behöver en djupare kartläggning. Oavsett orsak är det omöjligt för oss att hjälpa deltagaren om vi inte först stannar upp och tar oss tiden att lyssna och erbjuda ett icke-dömande samtal där vår genuina nyfikenhet och tro på deltagarens förmågor skiner igenom. Ibland är det ovant och svårt för deltagaren att prata om sig själv, men i metoden har vi använt oss av vissa kartläggningsverktyg som jag tror har förenklat för de elever som har svårt att svara på öppna frågor. Det krävs en viss fingertoppskänsla för att nå fram till de ungdomarna och jag tror att vi coacher har blivit experter på att bygga upp tilliten till vuxna och vårt lyssnande förhållningssätt tror jag är det viktigaste verktyget.
”Jag tror att vi coacher har blivit experter på att bygga upp tilliten till vuxna och vårt lyssnande förhållningssätt tror jag är det viktigaste verktyget.”
Stort tack till er som deltog på konferensen!
