Venus, mentor
Venus är socionom i botten och har lång erfarenhet av att arbeta med människor som på olika sätt behövt stöd eller hamnat mellan stolarna. Idag arbetar hon i Alis-Lumena där hon stöttar bland annat unga vuxna att närma sig arbete och studier. Hon är också mycket engagerad i frågor som rör egenmakt och deltagarinkludering.
Kan du berätta lite om dig själv och din bakgrund?
Jag har väldigt mycket erfarenheter och det är en stor del i varför jag engagerar mig i det jag gör. Det är en stor del i mitt engagemang.
Jag har tio års erfarenhet av psykisk ohälsa där jag inte har haft möjlighet att jobba eller studera. Jag började studera ganska sent och min väg tillbaka ur ett återhämtningsperspektiv var via utbildning på en tvåårig YH-utbildning.
Efter det började jag arbeta med personer med beroendeproblematik på ett boende. Under den perioden var jag ganska säker på att jag ville vidareutbilda mig och har haft en tanke att plugga till socionom. Efter ett par år när jag hade kommit tillbaka tillräckligt mycket och fått lite distans började jag studera till socionom. Det var efter det jag började arbeta på barn-och ungdom som socialsekreterare. Efter det sökte jag mig vidare till Alis-projektet.
Alis-projektet var ett befintligt projekt innan Lumena startade. Det startade 2018 men då i en mycket mindre skala. Vi vände oss till unga vuxna mellan 18–29 år.
Under åren har det vuxit och vidareutvecklats. Alis var då delvis finansierat av samordningsförbundet i Södertälje.
När Lumena startade ville vi utvecklas till att omfatta även personer över 29 år vilket vi såg ett stort behov av och i och med det regionala Lumena-projektet så blev Alis en del av det. Nu har vi i Södertälje två ”grenar” inom Lumena: Alis-för dem mellan 18–29 år och Lumena 30+ för den äldre målgruppen. Men båda projekten arbetar med samma metoder och samma upplägg med en arbetskonsulent och en mentor.
Vilken roll har du i Lumena projektet nu?
Jag tror att vi är det enda projektet där vi har uppdelade roller. Vi arbetar som ett team med en arbetskonsulent som ger stöd enligt IPS och en mentor som arbetar som CM/samordnare med varje deltagare. Det betyder att arbetskonsulenten fokuserar på arbete och studier och mentorn samordnar stödet som behövs runt omkring.
Jag har jobbat som mentor sedan start och har haft den rollen i fyra år. Det är min roll att arbeta med att stötta och undanröja hinner för arbete och studier.
Rollen innebär mycket samtal, samordning och bollplank där jag hjälper till i kontakten med olika myndigheter. Jag ger också stöd i egenmakt, att vara ett slags bollplank i att medverka som medmänniska och att vara en följeslagare. Jag hjälper också till med att ge information, vara en brygga mellan olika myndigheter och främja maktutjämnande.
Hur skulle du beskriva egenmakt?
Egenmakt handlar för mig om den enskildes behov av självbestämmande och i grunden att kunna påverka sin egen tillvaro. Att vara expert i sitt eget liv och att få göra sin röst hörd på de sätt som personen själv kan och vill. Att själv få formulera tankar, känslor, önskningar och behov och att inte bli objektifierad av andra. Alltså att komma bort från att andra gör bedömningar av en själv. Att själv få äga sin berättelse och utifrån den sedan forma stöd kring det som är viktigt och önskvärt. Jag tänker också att det är en process, inte något fast. Att hitta tillit till sin egen förmåga (i samspel och tillsammans med någon annan) eftersom det ofta är en grund för att kunna vara mer aktiv och göra egna val. Utan att ha tillgång till sin egen röst är det svårt att göra den hörd i andra sammanhang med och till andra.
Upplever du att det är många som inte haft den möjligheten tidigare?
Många uttrycker att det inte funnits något intresse eller nyfikenhet att lyssna. Många vi träffar har skolan eller föräldrar som referensram. Mycket av ramarna har redan varit lagda och att deltagarna försöker förhålla sig till det som redan har bestämts. I projektet har vi en möjlighet att skapa ett utrymme där vi inte har några förväntningar. Vägen till arbete och studier är mycket mer öppet för att skapa rätt förutsättningar.
I projektet utforskar vi vägen dit tillsammans.
Vad anser du är en fördel med att arbeta i projektform?
Det finns en helt annan frihet som vi märkt behövs, vi kan anpassa mer individuellt. Vi har heller ingen speciell målgrupp förutom att vi har ett åldersspann. Vi jobbar heller inte på uppdrag av någon annan myndighet.
Vad anser du är de vanligaste anledningarna till att man hamnar mellan stolarna?
Har man en komplex situation upplever jag att det inte finns någon som vill ha ett helhetsperspektiv och att det skapar brist i samverkan.
Helhetsperspektivet och svårighet i samverkan hänger ihop. Det är kanske inte samverkan i sig som är svår utan just avsaknaden av helhetsperspektiv och individanpassning. En person ska in i en mall, det finns en hierarki, särskilt i diagnossystemet.
Vad tycker du är viktigast med deltagarinkludering?
Det är hela inramningen med att det är deltagarens egen berättelse, att de får göra sin röst hörd och att de får berätta om vad som är viktigt för dom. Jag har sett en kraft i den processen, att få ihop en berättelse att ha möjlighet att påverka samhället och beslutsfattare med sin egen historia. Det finns en kraft i det.
Hur har du kunnat motivera deltagare att berätta om sin resa?
Att det finns någon som tycker det är viktigt och uppmuntrar att dela med sig.
Det ger en signal att deras erfarenheter är viktiga och betyder något. Det är inte alltid det ser ut så, vissa deltagare har suttit hemma i fem sex år, i vissa fall åtta och har varit isolerade. Vissa brinner för att berätta det och dela det med någon som ingen efterfrågat tidigare. Många känner också en stark ilska och frustration över hur samhället och vuxenvärlden svikit dom.
Hur skulle du vilja att deltagarinkludering skulle se ut när projektet är slut?
Jag skulle såklart allra helst önska mig mer av deltagarinkludering efter projektets slut och fokus på egenmakt i all befintlig verksamhet. På samma sätt som jag önskar mig att våra metoder och förhållningssätt skulle få större utrymme och förutsättningar inom olika organisationer. Att det inte ska vara beroende av att ett projekt som Lumena driver det som en enskild fråga, aktivitet eller målsättning.
Både forskning och projektets resultat har visat på att det har betydelse för den enskilda och effekt för att nå arbete och studier. För de deltagare som har engagerat sig inom projektet så hoppas jag att det lett till att de önskar fortsätta engagera sig antingen i någon organiserad form eller bara för sig själva, i sitt eget liv och vardag.