Tobias 31, hade gått på bidrag sedan han avslutade gymnasiet där han enligt sig själv inte passade in alls. Efter ett par jobb som han fick genom SamMa-projektet som montör men fick avsluta på grund av social ångest. Efter att ha fått KBT-behandling var han redo att skrivas in i Lumena-projektet vilket ledde till arbete utomlands. Idag har han tillsvidareanställning och arbetar som platschef.
Har fått anställning
Intervjun gjordes tillsammans med SE-handledare
Hur såg ditt liv ut innan du kom med i Lumena-projektet?
Min mamma har hjälpt mig med allt, bland annat genom att hjälpa mig med myndighetskontakter och med att hitta tider till utredningar. Jag har gått på bidrag sen jag gick ut gymnasiet när jag var nitton år gammal, sedan dess har min inkomst bestått av bidrag och jag hade inte ens försökt hitta jobb.
Vad har varit anledningen till att du har fått bidrag? Var det någonting som inte fungerade?
Det hade att göra med gymnasiet jag gick i. Jag gick på en specialinriktning för folk med lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Jag tror att det var gymnasielinjen som förstörde mig, jag passade inte in alls. Redan efter grundskolan slussades jag dit, men i stället för att reda ut vad problemet var så skickades jag bara vidare
Fanns det någon plan för hur det skulle se ut efter du gick ut gymnasiet?
Det lovades ett garanterat jobb efteråt, man skulle få hjälp med en lägenhet och så vidare. Men så blev det aldrig. Jag fick ingen hjälp. Jag tog studenten och sedan blev det tyst på radarn.
Vet du vem som skulle ansvara för att du skulle få den här hjälpen eller fick din mamma ta reda på det?Ingen aning. Varken jag eller min mamma fick någon information om det.
Men du fick i alla fall hjälp med bidrag i efterhand?
Ja, men det fick jag söka själv. Det hjälpte mamma mig med. Jag fick avslag de första gångerna men till sist gick det igenom i och med att jag började en ADHD-utredning.
Fick du göra ADHD-utredningen först efter gymnasiet?
Ja.
Jag tror jag förstår vad du menar med att skolan inte identifierade problemet och hur du kände att du inte passade in. Du fick aktivitetsersättning men vad fanns det för framtidsplan för dig efter det?
Det blev aldrig riktigt någon aktivitet. Folk har väl försökt att hjälpa mig, men jag har alltid tackat nej då förslagen aldrig har varit individuellt anpassade för mig som person. Exempelvis har jag erbjudits att börja på Samhall eller att gå på någon form av daglig verksamhet, men eftersom det inte känns kompatibelt med mig så har jag alltid tackat nej.
Hur var det med boende?
Jag bodde hos min mormor då hon bodde närmre mitt gymnasium. Det hela kändes okej till en början men jag blev rastlös och uttråkad efter ett tag. Jag ville hitta på saker och ting men det kändes omöjligt. Det blev påtagligt att ens gå ut då jag hade social ångest.
Vad hände sen? Hur blev saker och ting efter tomrummet som du upplevde efter att du var hemma och uttråkad under dagarna?
Jag blev erbjuden att gå med i SamMA-projektet. Inledningsvis skickade min dåvarande handläggare på Försäkringskassan in en anvisning utan att ens ha frågat mig innan. Då tackade jag nej men ett halvår senare skickade jag och min mamma in en ansökan men då var det väldigt lång kötid.
Vilka möjligheter upplever du att du hade att påverka ditt liv innan du skrevs in i SamMa-projektet? Som jag tolkar det sorterades du mest in i ett fack tidigare?
Ungefär så var det.
Vet du vad du fick för insatser när du skrevs in i SamMA-projektet?
Det försökte hitta ett jobb som passade mig, utefter mina svårigheter och träffade en SE-handledare och en Case Manager.
Fick du jobb därifrån? Vad fick du för typ av jobb?
Till slut, ja. Montör skulle man väl kunna säga.
Trivdes du med det?
Ja, det gjorde jag.
Fick du en tillsvidareanställning där?
Ja precis, det var anställning ett år i taget, med lönebidrag.
Så då var Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan inblandade?
Tänker du på anställningsproceduren?
Jo dels det, jag vet Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samarbetar, men generellt sett. Vilka andra aktörer var med i SamMA-projektet?
Det var Case Manager jag träffade först eftersom hon hade kortast kö. Hon hittade en arbetsträningsplats i Västerhaninge på Kyrkogårdsförvaltningen. Sen fick jag social ångest och hade en frånvaroperiod.
Var din sociala ångest uttalad innan du kom med i SamMA-projektet?
Den har funnits hela tiden, ända sen jag var liten egentligen. Det blev värre efter gymnasiet.
Fanns det anpassningar utefter dina behov?
Nej, men jag har ju gått på mediciner. Antidepressiva och adhd-medicin.
Gjorde det saker bättre?
Nej, jag skulle nästan säga att det gjorde saken värre eftersom jag fastnade i tankar om att jag skulle behöva ta mediciner livet ut.
Går du på mediciner nu?
Jag har slutat med allt nu.
Hade du någon kontakt med psykiatrin under SamMA-projektet?
Nej, men innan. Det har varit många möten och handläggare under mitt liv.
Hade du olika handläggare och läkare?
Jag tror att jag hade fyra handläggare under ett år på Försäkringskassan.
Det gör ju saker med en människa, hur kändes det för dig?
O, ja. Det kändes väldigt jobbigt. Det var mest mamma som pratade då jag inte kunde prata. Jag sa bara det de ville höra varje gång.
Så din mamma fick bli din röst?
Ungefär så. I andra fall så hade jag bara sagt ja till det mesta trots att jag inte ändå inte tänkte göra det.
Var det för att du inte kunde ta till dig modet att säga vad du egentligen kände? Eller för att du bara villE få slut på det hela?
Jag ville bara få slut på det.
Om vi återgår till SamMA-projektet, hade du någon sjukfrånvaro under den tiden?
Efter någon dag orkade jag inte gå till jobbet PÅ kyrkogården i Västerhaninge. Jag skrev till min Case Manager att det inte skulle fungera. Efter det började jag KBT-behandling.
Upplever du att du blev bättre under din tid med KBT-behandling?
Jag gick inte i KBT så länge faktiskt, men under tiden jag var där fick jag olika övningar jag skulle göra vilket jag gjorde till viss del. Under tiden på KBT fick jag besök från en kompis från Tyskland som jag inte hade träffat på väldigt länge. Då var det i stället jag som skulle leda, jag skulle visa vart vi skulle och så vidare. Jag var tvungen att ta mig runt självmant, vilket jag inte hade kunnat göra innan. Det väckte något i mig. Jag kan ju det här, tänkte jag.
KBT involverar väl något som kallas exponeringsövningar, men utöver det tolkar jag det som att du hamnade i ett annat sammanhang när du fick besöket från Tyskland och att allting fungerade?
Precis. I sammanhanget tillämpade jag det jag hade lärt mig under terapin. Att man skulle gå emot det man kände.
Sen fick jag erbjudande att gå på arbetsintervju på Urban Miners. Jag gick på intervjun men tyckte att det gick väldigt dåligt. Jag var väldigt nervös och sa inte så mycket. Men mot min förväntan så ringde de efter en vecka och berättade att jag fick jobbet och i dag är jag platschef.
Hur förändrades ditt liv efter du gick med i Lumena-projektet? Har du märkt någon skillnad?
Om jag ska vara ärlig visste jag inte ens att jag gick med i Lumena-projektet. Jag hade nog ingen koll.
Känner du att du har haft möjligheten att påverka insatserna och stödet du har fått sedan du skrevs in i Lumena-projektet?
Ja, jag har sagt exakt det jag behöver och det har man tagit vara på.
Vad var det som tog dig till nästa nivå och motiverade dig att våga prata om dina behov?
Jag vet faktiskt inte. Jag kände mig trygg och jag kände att jag kunde lita på dem. Det är nog mest det.
Du har en fästmö idag, det knyter an lite kring det arbete du har idag. Kan du berätta lite om hur du och din fästmö träffades?
Det var en eller två månader innan jag började med praktik. Då hade chefen kommit med ett erbjudande om att åka till olika länder, främst Tyskland och jobba. Jag ville gärna lämna Sverige för att bli mer självständig men jag hörde ingenting mer om det just då. Men jag och min fästmö träffades i samband med att hon hade rest till Sverige från Tyskland för att träffa min kusin. Första gången vi stötte på varandra var hemma hos min mormor. Det var intressant, kan man väl säga. Jag berättade om den eventuella arbetsresan för henne och nämnde att jag kanske skulle flytta till Tyskland för att jobba. Då tänkte vi att vi kunde börja dejta.
Så ni åkte till Tyskland tillsammans?
Nej, hon var bara här i två dagar. Sedan behövde jag vänta i en månad för att jag skulle få åka. I början var det inte ens garanterat att det skulle bli av så jag fick pressa min chef flera gånger om det skulle bli någonting med Tyskland eller inte, men till slut fick jag ett datum då jag skulle få åka.
Har jag tolkat det rätt att du fick lite livsgnista och vågade ta beslutet att åka till Tyskland? Vad var det som fick dig att ta det beslutet?
Det var mest för att jag behövde känna mig mer självständig. Det hade alltid varit någon annan som talat och tagit beslut åt mig. Jag behövde en förändring.
Hur var det att göra den resan till Tyskland?
Tufft. Innan kunde jag inte sätta mig på en buss utan att få panikångest och nu skulle jag sitta på ett flyg. På Arlanda fick jag gå igenom säkerhetskontrollen själv men det gick bra.
Hur var det att flytta och bo i ett annat land?
Det var intressant. Jag märkte hur ingen pratar engelska alls, vart jag än åker.
Vad hände efter Tysklandsvistelsen?
Jag reste fortfarande till min fästmö, oberoende på vilket land och vilken stad jag befann mig i. När jag var i Paris där jag också jobbade, tog jag bussen till Tyskland. Varannan vecka hade vi möjlighet att flyga hem, jag flög i stället till min fästmö.
Nu har din fästmö flyttat till Sverige?
Ja, hon flyttade hit i somras.
Hur har ni bott sen dess?
Vi har bott i vår tvåa i Nynäshamn.
Hur ser er plan ut nu framöver?
Vi väntar barn. Vi ska förhoppningsvis gifta oss nästa sommar.
Vad var nyckeln till var du befinner dig idag?
Det hade inte gått utan mina handledare.
Hur ser du på framtiden nu, jämfört med personen du var när du gick ut gymnasiet?
Jag vill växa och framtiden ser bra ut. Under tiden efter gymnasiet trodde jag aldrig att jag skulle bli något, jag trodde varken att jag skulle bli pappa eller att jag skulle ha något jobb. Jag är stolt över mig själv.
Nu har du berättat ganska mycket, är det något du skulle vilja förmedla till olika beslutsfattare, myndigheter, skolväsende med mera utifrån dina erfarenheter?
Om man märker att något är fel – ta reda på vad felet är i stället för att skicka vidare personen så man slipper bollas på samma sätt som jag.