”Jag tror inte att alla beslutsfattare förstår hur de har det”

”Jag tror inte att alla beslutsfattare förstår hur de har det”

Hur vet vi att vårt erbjudande stämmer överens med medborgarnas önskan? Svaret är att vi inte gör det om vi inta borrar på djupet i människors tankar, känslor och beteenden. Här får du följa vår utredare, när hon reder ut begreppet tjänstedesign. Men framför allt gör hon ett efter fint besök på ett daghärbärge.

Vad säger människor egentligen? Och viktigast av allt: Vet beslutsfattarna hur livet ser ut för människorna som de tar beslut över?
Läs Ella Hillströms betraktelse under arbetet med förstudierna ”Spaning 2022”.

Det spöregnade när jag vinkade till Johanna som satt inne på kontoret. Jag klev in.  Vi hade setts en gång förut och Johanna välkomnade mig glatt.

”Hej Tjejen! Välkommen!”

Johanna hade stora påsar under ögonen och svart, färgat hår. Hon såg trött ut men hälsade ändå på mig som att hon länge väntat på att jag skulle komma.

”Hur ska vi göra det här då?” frågade hon.

Jag hade bett om att få intervjua besökare hos Svenska kyrkan i Haninges daghärbärge att få göra en etnografi. Etnografi är en metod från Antropologin där undersökaren använder sig av observation och intervjuer för att bättre kunna undersöka en frågeställning.

Antropologiska metoder har på senare år applicerats inom designvärlden: För att designa hållbara och användbara system måste de som konstruerar systemen förstå hur de används och användarens behov. Designern kan inte anta att deras lösningar är faktiska lösningar utan måste ifrågasätta sina antaganden och perspektiv genom att inkludera de som man konstruerar systemen för i processen.

För att göra det har metodologier från antropologin anammats in i designprocessen och kallas numera för tjänstedesign. Frågor som en tjänstedesigner och antropolog ställer sig själva är: Vad säger människor egentligen? Vad tycker och känner de egentligen? Vet verkligen beslutsfattarna hur livet ser ut för människorna som de tar beslut över? Vad kan vi egentligen säga om människan som ett abstrakt, universellt ting?

”Vi frågar Monica om hon känner någon som kan vara bra att prata med.” Carina leder vägen. Vi passerar ett par som pratar intensivt. Jag förstår inte vad de säger och kan inte tyda språket men jag gissar på Polska.

Runt borden sitter enstaka människor, de flesta tittar på storskärmen längst bort i hörnet. Några hänger upp tvätt på ett tvätträcke. Till höger om matsalen finns församlingssalen. En ensam man sitter där och tittar på korset. Några sover under altaret på madrasser. Det är en lugn stämning. Regnet söver. Alla tar hand om sig själv, gör sin grej. Det är bara några fåtal kvinnor i rummet resterande är män och många har på sig byggarbetskläder. Jag blir tagen. Min fördom var att de som kommer till kyrkan för att äta lunch aldrig har jobbat, aldrig lyckats komma in i arbete. Här sitter ju människor som arbetar, varför behöver de gå till härbärget undrar jag?

Johanna går fram till en yngre kvinna som har på sig en Svenska Kyrkan T-shirt. En muskulös man går runt i lokalen. Väktare står det på hans mörkblå tjocktröja. Kvinnan som heter Linda tittar ut över folksamlingen och går sedan till en gråhårig man som sitter ensam vid ett bord. Medans vi väntar vänder jag mig till Johanna.

”Vad serveras idag?”

”Gurksoppa, vill du ha?” Frågar Johanna.

Min närvaro är tydlig i rummet och flera blickar emot mig medans jag pratar med Johanna. Linda vinkar mot oss. Jag är nervös och går emot den äldre mannen som har grått hår och isblå-ögon. Han räcker ut handen.

”Corona!” säger han. Vi skrattar och sätter oss.

Jag tar fram min anteckningsbok och min penna men han ser nervös ut. Hans axlar är ihopsjunkna och han tittar på mitt skrivblock. Jag stänger boken och lägger pennan på bordet. Boken gjorde honom obekväm.

Han pratar inte mycket Svenska eller Engelska men med kroppsspråk och en blandning av språken gör vi oss förstådda. Han är från Polen och kom till Sverige för att säsongsjobba som byggarbetare för 11 år sedan.  För några år sedan blev han väldigt sjuk och behövde åka in på sjukhus. Det visade sig att han hade fått Hepatit C.

En sjukdom i samband med missbruk kan vända upp och ner på hela livet. Han vet inte när han kommer få jobb igen men han är glad. Han är frisk idag: ”När man är ung har man stora problem när man är gammal har man små,” förklarar han och skrattar.

Efter ett tag tar jag fram min anteckningsbok och skriver SAMORDNINGSFÖRBUND. Han tittar på mig förstående och förklarar att han har ett samordningsnummer. Hans chef hade hjälpt honom få det och registrerade honom med skatteverket. Han har inget personnummer.

Vilka konnotationer har människor med samordning? Vad står samordning för för personer som är långt ifrån arbete och får kontakt med myndighetssverige?

”Skatteverket har 40 000kr av mina pengar.”

”Varför?”

”Jag vet inte.”

”Hur bor du?”

Han ler, rycker lite på axlarna.
”Chefen låter mig sova i hans stuga.”

Klockan närmar sig två och lokalen har börjat tömmas. Vi ställer oss upp och tackar varandra. Nästan en timme har jag delat värld med den här mannen. Jag känner mig tacksam och fortfarande undrandes. Hur kommer det gå? Vad kan man göra? Vad för stöd skulle han behöva? Hur kan samordningsförbundet stötta personer som hamnat i hans livssituation?

Jag går till Linda och hennes kollega som städer köket.

”Är det här en vanlig dag?”

”Nej det är väldigt lugnt idag. Det var stopp på pendeltågslinjen så många kunde inte komma hit. Man undrar ju hur det ska gå för de idag i regnet,” svarar kollegan.

Jag pratar en stund med Linda som berättar att hon pratar polska. Det kanske är därför så många som pratar polska kommer till just den här kyrkan. En av gästerna kommer mot oss.

”De flesta som kommer hit bor nog i vårdboende eller försökslägenhet, eller hur? Det är nog inte så många som bor i skogen.” Ett covid-skydd skyddar en av Kyrkans personal som ställer undan disken.

”Det vet man inte” svarar hon lugnt.

Mannen går sin väg och Johanna går med mig ut ur dörren. Jag sammanfattar mitt möte för henne. Hur personen jag pratade med hade jobbat i Sverige alla dessa år men eftersom han inte har något personnummer är han efter en sjukdom helt utanför systemet och sitter nu i en ekonomisk tvist med skatteverket.

”Ja precis, många av våra medlemmar fastnar i byråkratin. Jag tror inte att alla beslutsfattare förstår hur de har det,” säger Johanna. Vi vinkar hejdå. Jag går ut i regnet mot mitt trygga kontor och undrar över var gästerna nu ska ta vägen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på print
Dela på email
Dela på whatsapp
Dela på tumblr
Dela på skype
Skip to content